Hemma en vecka från sjukan o tre dagar kvar innan nästa helvete o fortfarande totalt sänkt, har varit till Ica som längst, orkar ingenting o konstant trött o illamåendes!! Hur fan ska kroppen orka fixa nästa omgång?? Missat både JLT, Takida och crusingen i Rättvik tack vare denna jävla skitsjukdom!! Inte nå bitter o sur idag ska ni veta... Men det blir väl kanske en ny sommar nästa år o då ska jag göra ALLT jag inte gjort denna sommar...

Den 12 juli var det dax för tredje o sista 'påsfan' av denna omgång, dom började o tjaffsa om att sänka dosen eftersom mina fötter sett förgävliga ut, men jag protesterade eftersom jag är livrädd att behandlingen ska dra ut på tiden ännu mer, så jag sa bara kör på, har jag överlevt dom två första ska jag väl fixa detta oxå .. Förra vändan tog det någon timme länge innan helvetet började o gick tillbaks lite snabbare så jag hade ju en stor förhoppning att det skulle bli liiiite lindrigare denna gång!! Men icke då, drog igång redan på torsdagen, fredag, lördag o söndag låg jag däck totalt, fick inte i mig någonting allt kom upp eller ut, fick flytta ner i lillrummet bredvid toaletten eftersom jag inte orkade gå i trapporna.. Tror seriöst jag har vart medvetslös mellan turerna för 2 dygn är typ bara borta. Oh jag lovar jag hade dödslängtan, så jävla sjuk som jag var har jag aldrig varit..Måndan kom o då gick det inge mer så jag ringde in på Onkologen o fick komma in på en gång.. Uttorkad o ett immunförsvar på 0, så vart det ju isolering naturligtvis, tanken var ju att vi skulle på Ullevi på Springsteen på lördagen, men det avbokades ganska snabbt, är väl kanske inte det ultimata att först sitta isolerad o sen åka o ställa sig bland närmare 70000 st pers, Gubbfan kommer väl kanske fler gånger!! Hur många påsar dropp jag fick har jag tappat räkningen på, men magen lugnade ner sig till slut så på fredagen fick jag äntligen komma hem -7 kilo lättare än innan allt detta startade.. Oh jag lovar jag har legat i dödens väntrum, så sjukt tyst o lugnt på onkologen, ingen som pratar , ensamrum, typ inga besök, får äta det du själv vill etc. Personalen var fantastisk men som sagt ska det vara så där o dö då vill då inte jag vara med.. Har mått lite tjyvens till o från under veckan som gått men antar att kroppen kämpar febrilt för att komma på någesenär tillbaks i normal rytm, nu är det bara en vecka kvar innan nästa omgång kör igång o paniken börjar redan nu komma krypandes, jag vill inte må dåligt nå mer, jag vill bara kunna vakna o känna hur kroppen spritter av livslust, kunna ta mina små barnbarn o göra nåt, hjälpa mina barn när det kör ihop sig , orka med en helt jävla vanlig vardag utan o bli totalt sänkt, till jul kanske det kommer o vet ni hur jävla långt det är till jul just nu?

Den 21 juni körde dom i mig andra omgången med skit, o varför ska nåt gå smärfritt på denna jävla cykelverkstad?? Fick börja med o tömma armhålan på 3.5 dl lymfvätska o vart inklämd i en 5 nummer för liten bh som skulle sitta på dygnet runt, kunde knappt andas (haha). Kommer ner på onkologen o paniken bara skriker vill inte.. Sköterskan som kom sa bara: Du har inte rönkat dig va? Näe säger jag doktorn skickade hem mig efter portoperationen.. Tyvärr säger sköterskan, vi kan inget göra förräns vi ser att den sitter som den ska!! Åh vad jävla arg jag vart, var bara o trampa iväg till rönken,så summa summarum så tog besöket 6 timmar istället för 2 innan jag var klar* morr* Tänk om dom kunde samarbeta, va smidigt allt skulle bli.. Biverkningar tog lite längre på sig innan dom kom o gick över något snabbare, men inte hade jag nån mindre dödslängtan för det!! Ledvärk från Hell igen, fruktansvärt med slem i halsen, så illa så jag spydde av det, svamp, blåsor i mun, fruktansvärd smärta under fötterna igen o som grädden på moset så sa magen upp sig, allt gick rakt igenom i 5 dygn!! Nu sov jag mest dygnet runt tack o lov.Sista dygnet var jag så slut så jag knappt tog mig på toan.. Jag har full förståelse för människor som går igenom detta helvete att dom ger upp, när det är som jävligaste då har man fan dödslängtan.. Hur i hela helvetet kan man bli så sjuk av nåt som ska göra en frisk, jag begriper inte? Har även vart in till kuratorn då alla tjatar att det nog skulle vara bra för mig o det första hon säger är : du är arg va? Mm kan man väl lugnt säga att jag är.. Jag hatar nog det mesta just nu, sjukdom, behandling, sommar, semester osv.. På Tisdag är det dax igen o då är jag då åtminstone halvvägs, men som sagt det känns jävligt långt till jul, då är förhoppningsvis detta klart...

Kämpa säger vännerna uppmuntrande. Du som är så stark fixar det här.. Jag vet att du menar väl. Men om jag dör kämpade jag för lite då? Om kroppens celler löper amok en gång till o bildar ny cancer, var jag inte stark nog då? Det blir en känsla av skuld i meningen som fortsätter hos mig efter att du satt din punkt.